hon kisar mot två män visande
sina ljushyllta slätrakade bröst
hon saknar det håriga
till och med det omåttligt raggiga
hon minns lanternan
invid vilken hon befann sig
men aldrig törnade emot
till skillnad från de flesta andra
i den där puttrande sfären
av leksakszeppelinare kluckande solkatter
dockaktiga dansarkroppar och pajasar
hon går tvärsöver gärdet
lugg möter ögonbryn
inte ansade sedan 1972
hetluft svettig askbark
hon slår sig ned på en bänk
med kådiga ådror och porer.
© 2010 Jenny Enochsson
2 comments:
Den kändes som om en mästare skrivit den som kan allt inom sitt område och skriver bara på ren impuls. Och använder all kunskap utan att tänka på det. Glödande dikt med rörelse i den påminner mycket om musik. Du börjar bli nästan löjligt duktig på att skiva dikter samtidigt som du aldrig låter den expertkunskapen vara målet.
Så duktig är jag säkert inte alls. Men supertack!
Skicka en kommentar